...
.
...

söndag 17 januari 2016

Nu. Inte sen. NU.

Jag ska vara ärlig, jag har inte följt med i nyhetsrapporteringen eller debatten kring de fruktansvärda övergreppen under nyår (i Köln och Stockholm). Jag blir bara fullständigt förtvivlad och så utarmande trött. Och utan att aktivt söka upp artiklar eller sändningar får jag höra ändå. Som jag förstår det handlar argumentationerna i Sverige nu mycket om ifall övergreppen är en invandrar-fråga eller inte. Som jag också förstått det utfördes de specifika övergreppen av unga invandrarkillar? Det finns ju absolut relevans i att fråga sig varför de skedde - till det hör givetvis att se till deras bakgrund.

Men jag tvekar inte en sekund på att liknande övergrepp utförts av svenska killar. Eller män från alla möjliga olika kulturer. Så kanske är det inte en invandrar-fråga ändå. Kanske inte. Are you kidding me? Det går inte att bortse från att de männen som utförde nyårs-övergreppen var invandrare. För det var de. Men det som heller inte går att bortse ifrån att svenska män gör det också. Att män från alla kulturer gör det. Män utför övergrepp. Generellt. Män anser sig ha rätt till kvinnan och hennes kropp på ett helt sjukt sätt.

Bildkälla

Jag skrev för drygt ett år sen ett inlägg om övergrepp jag utsatts för. Och som jag sa då, there's plenty more where that came from. Pianoläraren som alltid sträckte armarna över tangenterna så att de rörde mina bröst när han skulle visa något, fylle-killen på festen som blev arg och valde att agera ut det genom att hålla mig hårt fast och försöka kyssa mig mot min vilja, männen som när de kramas lyckats placera sina händer alldeles för nära mina bröst, killen som fast vi inte kände varandra särskilt väl alltid smekte min arm, lade handen i min midja eller höll om min nacke på ett alldeles för intimt sätt. It's a never ending story. Så vidrigt när man tänker på det.

I de flesta fallen uppfattade jag inte det som ett övergrepp. Det tror jag är ett väldigt vanligt problem. Att varken förgriparen eller offret förstår vad det är som händer. Måns Vestin sätter tydliga ord på förgriparens vinkel i sin debattartikel "Jag lät min hand ta tag i hennes rumpa".

Vi måste sluta vara så himla känslomässiga och tänka "han skulle aldrig" eller "jag vet vem han är". Jag har sett män jag älskar begå övergrepp på tjejer. Män jag aaaaldrig hade trott det om. Som jag utan att faktiskt veta sanningen hade vittnat till förmån för utan att tveka. För att jag trott mig känna dem så väl. Jag vet nu, att det inte finns. Klart det finns tänker man. Kanske. Men statistiken talar för sig. Och Vestins artikel är så point on. Vår samhällsstruktur är rubbad till vansinne. 

Bildkälla


Vi måste sluta NU. Vi måste säga till! Alltid! En obekväm situation, ett bråk med en man som blev ställd mot väggen, ett dumförklarande....kan ändå vara det som gör att en tjej inte blir utsatt för övergrepp, kan vara det som gör att killen tänker sig för nästa gång. Det är att göra en insats för hela samhället. För dig, mig och alla kvinnor och män som mot sin vilja är fångade i denna falska bild av vad som är okej och inte.

Det här kanske verkar som ett oerhört generaliserande inlägg. (Lyssna hemskt gärna på denna argumentation för skillnaden mellan övergrepp på kvinnor och män 09.11-15.40.) Och jag vet att det säkert är provocerande i mångas ögon. Men det här är ingen lek. Det här är allvar. Det är verkligheten. Och den måste vi ändra på. Vi måste. Nu.

Bildkälla
Var aldrig tyst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar